Acceptera och förlåta!

Har du kännt dig otillräcklig och rent av dåligt någon gång? Upplever du att du vill väl och har mycket att ge, men att du har svårt för att nå ut och skapa uttryck för detta? Känner du dig missförstådd ibland?

Detta är känslor som jag tror att vi alla kan relatera till från tid till annan. Jag hamnar där då och då och har ofta brottats med dessa känslor i mitt liv. Av olika skäl är jag på exakt detta ställe just nu.

Jag är medveten om att sett från utsidan så har jag det mesta man kan önska i livet. Jag lever i ett fantastisk relation med Pia. Jag har fantastiska barn och jag har ett obegripligt stöd från min familj och mina nära. Jag driver en handfull framgångsrika företag och jag är engagerad i viktiga frågor tillsammans med tusentals enastående personer. Jag styr över min egen tid och få människor ifrågasätter mig.

Å andra sidan så blir det inte alltid som jag vill, saker utvecklar sig inte alltid lika fort som jag vill och jag får inte alltid de resultat som jag vill ha. Ibland blir människor besvikna på mig och ibland smiter jag från ansvar, projicerar min egen besvikelse och har en massa åsikter om hur det borde vara. Känns det igen?

Källan till all kraft är ansvar och detta vet jag som en intellektuell kunskap men det räcker inte alltid när känslan tar överhanden. Känslor om hur det "borde vara" och att "världen är dum". Efter en viss process som oftast består av självömkan och sökande efter felet utanför mig själv så kan jag hitta dit där lösningen alltid finns. Lösningen finns i att först acceptera.

Acceptera hur det verkligen är och acceptera människors fria vilja som en grundlag i universum. Jag kan inte bestämma hur andra skall känna, tycka, vara och göra. Jag kan inte protestera mot universums lagar med fötterna och projicera mitt tyckande. Jag kan bara hitta mig själv när jag accepterar det som är. Att acceptera betyder dock inte att jag skall strunta i hur det är så det är ett svårt ord att använda, acceptera betyder så olika saker för oss alla. Acceptera för mig handlar i mångt och mycket om att ge upp en emotionell kamp.

Först när denna emotionella kamp har klingat av och vapnen är nedlagda, först då kan jag se klart och då ser jag alltid godhet, kärlek och andra människor. Det är då kraften rinner tillbaka in i mitt liv och jag får kontakt med det viktigaste av allt, fömågan att förlåta.

Steg nummer två är att förlåta och då är det ytterst en fråga om att kunna förlåta sig själv, mig själv. Jag vet, och förnekar samtidigt, att jag är den enda person som jag i verklig mening kan råda över. Det är när jag är missnöjd med mig själv som jag försvarar mig genom att projicera och reagera. Detta förlöser sig aldrig på annat sätt än då jag kan förlåta mig själv. Intellektuellt så låter det lite floskligt men en insikt att få är att i 100% av alla konflikter som jag har i mitt liv så är jag inblandad. Om inte jag vore inblandad så vore de inte i mitt liv, eller hur.

Då är jag en del av problemet och då behöver även jag se till att bli en del av lösningen. Ansvar är sättet att ta detta ansvar och ansvar kräver kraft, och ger kraft. Jag kommer då till ett ställe där jag inser att självömkan och frustration står ivägen för detta ansvar, att jag behöver "komma över det".

När jag förlåter mig själv och inser att även jag är god, kärleksfull och vill väl, då släpper krampen, då viker sig känslan. Då rinner kraften tillbaka och då kan jag börja agera. Att agera är helt annorlunda jämfört med att reagera. En ledare agerar i livet och ett offer reagerar på livet.

Jag har ett val att göra, ett val mellan att vara offer eller vara ledare. Den valmöjligheten har vi alla och ingen annan kan dömma oss för vårt val, inte mig heller. I slutänden kommer det ändå ner till att det inte är andra som dömmer, det är alltid du, eller i detta fallet jag. Det är jag som dömmer mig och tycker allt detta nedsättande om mig. Det är detta som gör mig till offer och det är detta som gör att jag tappar kraft i livet.

Jag accepterar det som är och jag väljer att förlåta mig själv och alla andra i ett enda slag. Jag väljer livet och jag väljer det som är. Jag vet att jag är en ledare och när jag inser det så fylls jag av lust, kraft, passion och engagemang.

Följ mitt exempel och ge till dig själv det du är värd. Du är en fantastisk människa men trots allt också "bara" en människa. Acceptera det, förlåt dig själv och älska dig själv.

För mer än 20 år sedan, på omslaget till en pärm, skrev jag följande till mig själv - "Jag gör så gott jag kan och fattar så fort jag hinner". Andemeningen av detta är att man kan inte gora mer än vad man har fattat att man kan göra. Om man inte har insikten så har man det bara inte. När man fattar, när man har fått insikten, då först kan man göra bättre.

Lennart Göthe