Resor
(UNDER ARBETE FORTFARANDE, MERA KOMMER!)
CYPERN
Under arbete
THAILAND
Under arbete
PERU
När jag skulle fylla 50 överaskade Pia mig med att boka en resa som bland annat skulle innebära att firandet av den dagen skulle ske upp på Machu Picchu i Peru. Machu Picchu är en komplett bosättning från Incanationens storhetstid och ligger högt uppe i Anderna, närmare bestämt i dagens Peru. 
Incakulturen anses vara den första civilisation i den delen av världen som samlade flera olika folk med flera olika speciella kompetenser och arv, till en enad civilisation. Inca slogs i spillror när Spaniorerna invaderade och Machu Picchu är en av de bosättningar som de aldrig hittade.
För att komma dit flög vi först till Lima som är en ganska ogästvänlig storstad. Här är brottsligheten mycket hög och den ligger belägen vid Stilla havets kust i en ganska karg del av kusten. Stilla havet är här inte alls som man tänker sig när man tänker på Fiji och den Asiatiska sidan av havet. Här är det hårt, ganska kallt och väldigt höga vågor.
Vi stannade en natt i Lima innan vi flög upp till Cuscosom ligger mitt i det som en gång i tiden var Incakulturens högborg, högt uppe i Anderna. Se mycket mera om Cusco och alla vackra bilder genom att t ex gå hit, en av många bra sidor på nätet om Cusco.
I Cusco hade vi vår bas och det var en helt underbar bas att ha. Starkt influerat av Spaniorernas etablering i början av 1500-talet men också med genuina Incabyggnader mitt i denna otroligt vackra stad. Den ligger i en gryta så nästan alla hus är byggda på sluttningar ner mot de olika torg och öppna platser som finns. Det är storslaget samtidigt som det är trångt mellan husen och i gränderna med kullersten och trappor. 
Från Cusco gjorde vi en rad olika utflykter över dagen eller med en eller två övernattningar på olika ställen. Bland annat begav vi oss till Sacred Valley som är ett långsträckt område, en dalsänka längs en av de större floderna. Det är väldigt bördigt och vacker här, människor har mått bra här i tusentals år.
Incaled är namnet på det vidsträckta nätverk av leder som sträcker sig från Cusco i mitten och sedan ända ut i regnskogen över Anderna och in i Bolivia österut, ut mot Stilla havet i väster, en bra bit norrut in i nuvarande Colombia i norr samt ner i södra delen av dagens Chile. Den bördiga dalen uppe i Anderna var en central punkt i detta nätverk av leder och vi begav oss till vad som anses vara det ställe där den “sista striden” stod.
När Spaniorerna pressade Incakungen och hans sista krigare längre och längre in i dalgångarna så kom man till en punkt som ligger längst in i den flera mil långa dalen. Detta är inte en befästning utan ett tempel med tillhörande odlingsterrasser och Spaniorernas överlägsenhet tvingade kungen att fly. Man tror idag att hans val då, gjorde att Machu Picchu aldrig hittades och förstördes av Spaniorerna.
Hade han då valt att ansluta sig till sin son och hans folk som fanns uppe på Machu Picchu så hade sannolikt Spaniorerna följt honom dit. Nu gick han istället österut in i regnskogen som idag är Bolivia där han sedan hittades och dödades.
På vår resa genom den vackra dalen stannade vi på många ställen, marknader, små byar och inte minst olika former av Incabosättningar längs bergssidorna.
Vi beslöt oss för att stanna i området ett tag och passade på att paddla på floden och ta oss ner för några mindre forsar innan vi tog oss tillbaka till Cusco för att packa om och fortsätta att njuta av staden och kulturen.
I Cusco finns det allt från väldigt lokala små “supermarkets” och Pizzarestauranger till betydligt mer exklusiva restauranger. Oavsett vad man väljer så äter man riktigt gott och inte speciellt dyrt här. Miljön är värd att betala för och vi njöt av varje steg och varje vy.
 |
 |
 |
Speciellt runt det magnifika torget med de stora Spanska katedralerna och det rika folklivet, där finns det mängder av fina och trevliga restauranger. Jag och Pia förlovade oss på Forum Romanum i Rom och den staden är verkligen en av våra favoriter i fråga om städer. Man kan aldrig jämföra och mäta orter och platser med full rättvisa men efter vår vistelse i Cusco så seglade denna plats på jorden upp som ev de helt självklara favoriterna.
På höjden ovanför Cusco ligger en av de mer kända platserna för Inca:s. Det kallas ofta för “sexy woman” eftersom det nästan låter så när man uttalar namnet och det är lättare att komma ihåg. Sacsayhuamán är ännu en storslagen plats där gigantiska stenar bildar inramningen runt ett lika gigantiskt fält som användes vid ceremonier av olika slag. Högst uppe på berget över Cusco är utsikten över dalsänkan fantastisk. Det Sacsayhuamán som finns tydligt bevarat förefaller att se ut som munnen och tänderna på ett krokodilliknande djur. Med viss fantasi kan man få detta att hänga ihop med en del andra lämningar och i så fall kan man ana att det var ett helt djur som var byggt över ett flera mil stort område, där huvudet och käftarna var den ena änden bara.
Utsikten och scenerierna var som sagt storslagna. På bilden här nedan till höger ser man bland annat det stora härliga torg som är centrum i den äldre Spanska delen av byn. Vi bodde bara några meter ovanför detta torg i de smala gränder som andra bilder visar. Sacsayhuamán var en smått magisk plats med stenblock av granit som någon gång har släpats dit från stenbrott långt därifrån. Incanationen bestod som sagt av flera olika stammar, var och en med sin byggnadsstil och sina specialkompetenser. Några var jordbrukare med kunskap om hur man kunde få växter som normalt sett bara växer i tropikerna, att ge skörd här uppe. Andra var byggnadskonstnärer och hade exceptionell kompetens i att sammanfoga stora stenblock på ett sätt så att de än idag är orörda trots otaliga jordbävningar.
Man har identifierat minst 4 karaktäristiska byggnadsstilar och man kan oftast se dem alla på samma boplats fast på olika höjder. Tesen är att man byggde olika för olika rang i samhället. Överst på nästan alla platser finns oftast byggnader som är byggda med millimeterprecision och längre ner är det stora granitblock som är mer runda till sin art.
INCALEDEN- 4 dagars vandring mot Machu Picchu
Vi begav oss ännu en gång till Sacred Valley fast denna gången fortsatte vi in ännu en bit med vår minibuss. Vi reste bokstavligen i zicksack via en rad bondgårdar och mycket små vägar tills dess att vi helt enkelt inte kom längre med bil. Där träffade vi våra bärare och vår kock samt vår guide för resan. Det var 11 personer totalt plus oss 4 som var gästerna/turisterna. Detta innebar att vi själva endast hade en mindre packning bestående av det vi kunde behöva under dagen, lite extra kläder för ev regn, vatten så klart och annat personligt. Resten packades i knyten och högar för att transporteras till vår första lägerplats.
Längs dalen stötte vi på flera utgrävningsplatser och mängder av vackra ställen efter hand som floden ringlade sig djupare och djupare in i berget och branterna blev mer och mer påtagliga.
Innan jag begav mig av så trodde jag nog att Incaleden var något som man numera mest berättade om och att vägen skulle vara kantad av turistställen, McDonalds och kanske i bästa fall nån genuin punkt som vittnade om svunna tider. Så var det ingalunda, vi var verkligen mitt i verkligheten och här bor och lever människor “på riktigt”. Det var en upplevelse att vandra genom detta landskap längs den smalspåriga järnvägen.
Efter hand så började stigningen och vi kom oss upp högre och högre över dalen. För varje gång vi vände blicken nedåt insåg vi vad vi hade lagt bakom oss och vi blev faktiskt rätt stolta. Vi tänkte på den typiska bilden av den Amerikanska turisten som givetvis åker tåget ända fram till Machu Picchu by, varifrån man sedan kan åka buss upp till Inca´s Machu Picchu.
Längs vägen stötte vi på flera olika platser där man såg odlingar och hus från den tid då detta var ett rikt befolkat område och stod 
på kulmen av sin kulturella utveckling.
Vid detta laget hade vi kommit en bit upp och det var skönt att komma fram till lägret för natten. Vi boade in oss i vårt gröna tält. 
I det andra tältet bodde vårt resesällskap i denna lilla expedition, 2 killar från Seattle i USA. Det grå tältet i mitten var vårt mattält där vi åt kvällsmat och frukost. Bärarlaget sprang förbi oss för flera timmar sedan och när vi kom fram var allt uppslaget, varmt vatten att tvätta sig med och middagen stod på spisen. På morgonen åt vi frukost och gjorde oss i ordning för att ge oss av. Efter att bärarlaget hade packat och lastat upp så sprang de ifatt oss efter en kort stund och var redo på nästa ställe med lunch. Denna tur gjorde de upp emot 20 gånger på ett år, utan dyra kängor eller ryggsäckar.
Dag 2 fortsatte det uppåt. Vi passerade mängder av gamla bosättningar och odlingsterasser på vägen. Vi tog massor av bilder eftersom vi alltid trodde att vi var på det vackraste stället på hela leden. Vår guide var fenomenal på att hela tiden skapa något att se fram mot och denna dagen skulle vi komma till den sista byn innan vi sedan skulle fortsätta ut i vildmarken. Han sa att där fanns det förnödenheter att köpa, där kunde man laga skor och detta var det sista stället där man kunde använda Visa och Master Card.
Kommande från civilisationen började jag genast att fantisera ännu en gång om ett turistställe med många krimskramsbutiker och fast food. Bilderna här ovan och nedan är från detta ställe som bestod av fem fallfärdiga hus, getter, höns och åsnor samt familjen som bodde där och som representerade denna “utpost”.
Här tog de både Visa och Master Card och de lagade skor med mera, precis som skylten ovan fönstret som utgjorde affären utlovade. Här vilade vi en stund och insöp det totala lugnet och just här och just då saknade jag absolut ingenting i hela världen, allt var perfekt.
Efter en välbehövlig vila och lite frukt och vatten fortsatte vi vandringen.
Vi passerade bland annat en stor träskylt som beskrev topografiskt hur leden gick och vart vi skulle. Uppenbarligen skulle vi upp över 4000 meter. Ansträngningen var verkligen stor men jag skulle absolut inte vilja ha haft det på något annat sätt. Att få uppleva detta, på vägen till Machu Picchu gör hela upplevelsen. Om du skall hit någon gång så missa inte att gå denna fyradagars tour.
Efter hand som vi kom högre och högre upp så ändrades naturen också. Det blev tätare, grönare och mer fuktigt. Man kallade inte detta för “Rainforrest” utan “Cloudforrest”, ett uttryck som jag inte tidigare hade hört. Utan tvekan var det som i regnskogen och luftfuktigheten var så hög att det inte gick att urskilja om det var dis eller regn.
Det blev brantare, vildare och än mera vackert. På denna höjden kunde man dessutom tydligt urskilja långa partier av stenläggning och trappor byggda av den ursprungliga kulturen. Vägnätet användes till många saker men framförallt så var det meddelanden och kommunikation som det användes till. Man hade kurirer som sprang med meddelanden längs dessa stigar, upp och ner med långa kliv. Än idag är man förbluffad över hur en kultur kunde utvecklas så här mycket utan att ha något skriftspråk. Det finns ingenting som tyder på att Inca´s skrev eller hade tecken för ord. Kan du tänka dig allt man då inte kan göra?
Under dagen idag hade vi passerat de 2 högsta topparna och mellan dem varit nere i en djup dalsänka. Vi hade vaknat i jordbrukslandskap, sett snön på topparna och gått dit upp genom regnskogen för att småningom komma fram till lägret sent på kvällen och somna sött efter en mycket rik dag.
KENYA
Vi ankom till Tsavo national park på nyårsafton 2007 och ägnade en första vecka åt att besöka några olika parker och ta del av storslagna landskap, rikedom av vilda djur och olika lodger som alla höll hög standard. Mellan parkerna flög vi i små plan som landade på små landningsfält och i parkerna åkte vi bil eftersom det knappast är tillrådligt att fotvandra.
I Kenya lever minst 40 olika stammar, fram för allt två av dem vårdar sitt kulturella arv och har en livsstil som har en avgörande betydelse för Kenyas turism. Samburu och Masai är de två folk som man förknippar med Kenya och deras storslagna nationalparker.
Eftersom vi reste på egen hand kunde vi få ordentligt med tid att lära känna de guider och chauförer som vi träffade på. Även personal på lodgerna levde i deras autentiska byar och vi åkte för att besöka Peter i hans hemby. Vi träffade honom då han under några dagar hade serverat oss i restaurangen på ………… i Samburu national park.
Det var stort pådrag när vi anlände och hela byn visade oss hur de levde och hur t ex deras skola såg ut. De lever av jorden och djuren, de bor i låga hyddor och de har en ring av taggiga buskar runt sin by för att skydda sig mot de vilda djuren. Peter berättade hur de använder pilbågen med en viss typ av “trubbiga” pilar när de dricker blodet från deras tamdjur. De har andra pilar med hullingar då de jagar. För 2 år sedan påstod han att de hade varit i krig med just denna båge och dessa pilar. Rövare från Somalia attackerade deras byar och stal deras boskap.
Min son Viggo som var 8 år då tyckte naturligtvis att det var jättespännande och väldigt konstigt att befinna sig i denna primitiva miljö med alla dessa kolsvarta människor. Som en tvättäkta 08:a med kritvitt hår väckte han minst lika stor förundran hos alla barnen och alla kvinnorna i byn.
I skolan fick vi höra barnen både räkna och skriva och sjunga, de var otroligt glada och stolta över både sin egen kunskap och skolan i sig.
Vi tillbringade en vecka i tre olika parker och upplevelserna var många. Oftast gav vi oss ut på safari i gryningen och fick uppleva savannen vakna med massor av närgångna möten med allt från hyenor, giraffer, lejon och elefanter. Därefter återvände vi till lodgen för ett par timmar avkoppling och för att äta lunch med mera. Det gav tillfälle för både bad, ett glas vin och för läxor om man är i den åldern.
En riktigt härlig upplevelse var när vi tidigt en morgon just efter att solen hade gått upp, blev avsläppta mitt ute på savannen. Vi vandrade några få meter in i ett busksly och där hade de dukat upp ett fantastiskt frukostbord, bara 5 meter från flodkanten, där minst 20-talet flodhästar latade sig. Runt oss fanns alla vilda djur o
ch därmed även några Masaier och parkvakter med vapen för vårt beskydd. Detta var en overklig upplevelse för livet. 
Nationalparkerna i Kenya är mycket välskötta och fantastiskt stora. De är helt autentiska och det var för mig en helt ny upplevelse att se djur som mår bra. Det slog mig flera gånger att elefanter som är ett djur som de flesta känner till, är helt annorlunda när man ser dem vilda. De är vitala och aktiva, de är nyfikna och samtidigt villiga att skrämma bort det som hotar. 
Vid flera tillfällen fick vi uppleva djurens egna kamp för överlevnad. Vi såg lejon som jagade och vi såg lejonfamiljen med ungar som festade på zebra, röda av blod långt ner på bröstet.
Mätta på upplevelser lämnade vi nationalparkerna och begav oss med flyg till Nairobi, Kenyas huvudstad. Det var oroligheter i landet när vi var där och det gick inte att få fram flygbränsle till planen. Vi väntade länge bränsle till vårt lilla plan och Viggo fick tiden att gå med hjälp av sitt DS.
Andra Veckan
Med utgångspunkt från Nairobi ägnade vi den andra veckan åt att besöka de olika platser som Better Globe är etablerade på. Vi besökte plantager och farmer, deras kontor samt de byar som förhandlade med Better Globe om att få dem att komma dit och anlägga sina plantager. Better Globe odlar skog i Afrika med syfte att skapa arbetstillfällen och göra det möjligt för bosättarna att odla den mark de bor på. Du kan läsa mycket mera om Better Globe specifikt på sidan som heter “Viktig läsning” men i kortadrag handlar det om att hjälpa fattiga människor bosatt i halvökenområden.
Vi ägnade massor av tid åt att lyssna till Jan Vandenabele när han delade med sig av sin livslånga erfarenhet av att omvandla halvöken till gröna skogar och brukbar mark. Jan har arbetat med detta i världens alla hörn för ett Belgiskt företag men sedan några år tillbaka är han ansvarig för Better Globes framgångar inom området. Jan är bland annat chef för den anläggning där man testar alla system med vatten och olika former av effektivt odlande där förutsättningarna är som sämst. Det är även där man utbildar lokalbefolkningen så att de kan dra nytta av att Better Globe etablerar sig i deras område. Farmen heter Kibwezi och ligger i närheten av Kenyanska statens eget forskningsinstitut KEFRI. En viktig samarbetspartner.
Samtidigt som vi var i Kenya slöts avtal med ett samhälle som heter Sosoma. Vi hämtade upp 2 av de folkvalda ledarna i denna samfällighet och begav oss långt ut i halvöknen. Uppe på en klippa kunde vi se stora delar av det 70 000 hektar stora område som man nu upplåter för Better Globe att börja odla på. Sommaren 2009 skall man vara igång med att plantera i detta område.
Idag finns det ett enda vattenhål på denna yta och massor av människor behöver detta vatten för sin överlevnad. Det finns givetvis inga arbetstillfällen och inga skolor eller sjukvård. När Better Globe kommer dit så borras det brunnar, planteras träd och byggs skolor. Givetvis innebär detta även arbetstillfällen och genom Better Globes donationer så kan alla omkringboende få hjälp med mikrofinansiering av sina egna farmer och även få träd som en donation. Tusentals Svenskar donerar i verksamheten och det finaste av allt är att träden ger ordentligt med vinst tillbaka till de som donerar och investerar i träd.
Nairobi är en storstad med riktigt höga hus, ett utvecklat affärs och bankliv men också en omfattande fattigdom i de omgivande kåkstäderna. Från områden som Sasoma tar sig de som kan, efter att de har gett upp, in till Nairobi i hopp om arbete. Obildade och utan pengar finns det dock ingenting annat för dem att hämta där än just kåkstäder, överetablering och svår fattigdom. Nairobi är en smältkittel av alla sorters människor på en allt för liten yta. En problematik som finns över hela världen. Better Globe är ett fantastiskt initiativ för att göra det möjligt för människor att kunna bo kvar i delar av landet där de vill bo, men det saknar förutsättningar.
Tredje veckan – UGANDA
Vi flög från Nairobi till Kampala, Ugandas huvudstad i norra änden av Lake Victoria. På flygplatsen möttes vi av Julie Solberg som driver Child Africa och hon hade arrangerat ett möte med Ugandas finansminister Fred Jachan Omach.
Leave a Reply
Lennart Göthe